Det här är min mamma.

Min mamma sätter flyttlådorna längst in så att jag inte får ut dom ur förrådet utan att få sår på händerna.
Min mamma säger sov på vårt vardagsrumsgolv så länge du vill, tills allt känns lättare.
Min mamma säger sov bredvid mig jag har bäddat här åt dig. Min mamma säger det finns köttsoppa åt dig i kylskåpet, när man hungrar sönder. Min mamma säger piska mattorna för det är din hunds hår där och min mamma lämnar lampan på när man kommer hem mitt i natten för man hittar kanske inte alltid hem utan sin mammas ljus i natten.

Till er.

Det blir ett äventyr. Ett jävla äventyr med 10 timmar i Riga men ingen är ledsen över det för vi är unga och starka och nyfikna på världen och jag bara hoppashoppashoppas att jag inte skall börja gråta när jag blir full.

Det går bra. När jag är omringad av människor som bryr sig om mig. Och det går inte bra. Just när jag är omringad av människor som bryr sig om mig (och inte skulle kunna bry sig mindre men jag tvingar dem).

Men jag blir rusig av kärleken som väller över mig och jag tänker att det finns så mycket finhet och klokhet här i världen och att det kan se ut på ett annat sätt än jag är van vid.

Jag är i en stad där jag varit förut men med en annan och det känns så fel och rätt på samma gång. Här gick vi och där gick vi och det såg vi. Nu ser jag det med någon annan och hon påminner mej gång på gång att jag är med henne nu, jag skapar nya minnen. Men ändå känns det som att trampa på någons grav när vi åker samma metrotåg mot Pankow som vi åkt. Går på samma gator. Tittar i samma skyltfönster. Förundrar oss över samma vackra hus.

Som tur finns dom där. Dom kramar och pussar och målar lila eyeliner på mig och säger du är fin. Dom blandar vodka batterys på hostelrummet och skrattar åt den anorektiska flickan från Italien och pojken som sover med ett öga öppet, som ligger tätt ihopslingrade i hans säng när jag vaknar på morgonen för att gå kissa.

Som tur finns dom där. Att känna euforin när vi stiger ut på Tempelhof och ser festivalområdet uppenbara sig och vi känner oss som små barn som kommit till lekrummet på McDonald’s för första gången. Ni vet det där mastodontbygget med torn och hängbryggor och rutschkanor?

Klart dom vill röka shisha fast kön är milslång och konstiga danskar vill umgås och hon har astma men det gör ingenting för i den här stunden finns bara kärlek och astma spelar ingen roll när man bara vill dela munstycke med dem man älskar mest.

Som tur finns dom där. När man tar en taxi hem för man orkar inte börja mecka med tunnelbana. Eller buss. Man säger vi tar en taxi och tittar uppfodrande på dem och de säger ”JA! KLART” och det känns som ett stort moln av lättnad i magen och man vill fnissa att man ens TÄNKTE TANKEN att försöka hitta fram med kommunaltrafikshelvetet klockan 5 på morgonen.

Som tur finns dom där. När skrattet och historierna bara måste ut och dom förstår precis. Dom vill höra mera.

Som tur finns dom där. För dom orkar alltid höra mera.

Hejhej jag är en halv person just nu och har inget underfundigt eller snärtigt att säga för jag vill mest ligga på golvet och gå i tusen bitar och gosa med min hund fast han inte vill.

Nu känns det verkligen.

Skorna.

Pappa sålde huset där jag växte upp. Inget sorgligt egentligen men en del av var jag är idag. Han gav mig en påse skor. Det var ingen som ville ha dom. Inte jag heller egentligen. Där fanns mina gamla som jag tjatat till mig men inte använt för dom var för stora. Barnskor, finskor, klackskor, stövlar. Storasysters gamla. Mammas gamla. Hon trodde kanske jag en dag skulle ha dom men innerst inne visste hon att dom skulle vara hopplöst omoderna vid den tiden de var min storlek.

Vår gamla trådtelefon. Dit Han ringde om kvällarna när han satt hemma hos sig och ville säga god natt och viska hemligheter och pappa ropade ”telefoooon, sitt inte och prata hela natten” och ”nej nej ge hit” sa jag och så satt vi och pratade tyst med varandra och skrattade och tröstade och förklarade och fnittrade och visste inte att det en dag skulle leda oss hit. Alla samtal mitt i natten medan alla andra låg och sov. Mamma och pappa bara en dörr ifrån.

 Gamla trådtelefonen som jag förlängde sladden på så att jag kunde dra in den i mitt rum och stänga dörren så ingen hörde mina hemligheter och de ärligaste kärleksförklaringarna jag någonsin yttrat.

Jag fick dina gamla skor.

Att gå i dina skor.

Jag gick aldrig i dina skor, jag gick i mina egna och dom tog mig hit.

Skor från tiden jag sprang och hoppade och kastade handbollar och hängde med kompisar och tänkte på jagjagjag hur ser jag ut vad gör jag vad tycker alla andra. Skor som jag vågade i och skor som fick mig att känna mig delaktig. Skor någon sade jag var fin i och skor jag själv tyckte jag var fin i.

Och livets alla skor. Dom finns inte kvar. Några blev söndergådda och fick kastas bort. Några sparades för dom blev inhandlade på en semester i Amsterdam och har ett affektionsvärde. Några mådde man så dåligt i att man aldrig mer ville se dom. 

Några har kanske något barn i Afrika nu för mamma gav bort dom till missionshjälpen.