Till er.

Det blir ett äventyr. Ett jävla äventyr med 10 timmar i Riga men ingen är ledsen över det för vi är unga och starka och nyfikna på världen och jag bara hoppashoppashoppas att jag inte skall börja gråta när jag blir full.

Det går bra. När jag är omringad av människor som bryr sig om mig. Och det går inte bra. Just när jag är omringad av människor som bryr sig om mig (och inte skulle kunna bry sig mindre men jag tvingar dem).

Men jag blir rusig av kärleken som väller över mig och jag tänker att det finns så mycket finhet och klokhet här i världen och att det kan se ut på ett annat sätt än jag är van vid.

Jag är i en stad där jag varit förut men med en annan och det känns så fel och rätt på samma gång. Här gick vi och där gick vi och det såg vi. Nu ser jag det med någon annan och hon påminner mej gång på gång att jag är med henne nu, jag skapar nya minnen. Men ändå känns det som att trampa på någons grav när vi åker samma metrotåg mot Pankow som vi åkt. Går på samma gator. Tittar i samma skyltfönster. Förundrar oss över samma vackra hus.

Som tur finns dom där. Dom kramar och pussar och målar lila eyeliner på mig och säger du är fin. Dom blandar vodka batterys på hostelrummet och skrattar åt den anorektiska flickan från Italien och pojken som sover med ett öga öppet, som ligger tätt ihopslingrade i hans säng när jag vaknar på morgonen för att gå kissa.

Som tur finns dom där. Att känna euforin när vi stiger ut på Tempelhof och ser festivalområdet uppenbara sig och vi känner oss som små barn som kommit till lekrummet på McDonald’s för första gången. Ni vet det där mastodontbygget med torn och hängbryggor och rutschkanor?

Klart dom vill röka shisha fast kön är milslång och konstiga danskar vill umgås och hon har astma men det gör ingenting för i den här stunden finns bara kärlek och astma spelar ingen roll när man bara vill dela munstycke med dem man älskar mest.

Som tur finns dom där. När man tar en taxi hem för man orkar inte börja mecka med tunnelbana. Eller buss. Man säger vi tar en taxi och tittar uppfodrande på dem och de säger ”JA! KLART” och det känns som ett stort moln av lättnad i magen och man vill fnissa att man ens TÄNKTE TANKEN att försöka hitta fram med kommunaltrafikshelvetet klockan 5 på morgonen.

Som tur finns dom där. När skrattet och historierna bara måste ut och dom förstår precis. Dom vill höra mera.

Som tur finns dom där. För dom orkar alltid höra mera.