Skorna.

Pappa sålde huset där jag växte upp. Inget sorgligt egentligen men en del av var jag är idag. Han gav mig en påse skor. Det var ingen som ville ha dom. Inte jag heller egentligen. Där fanns mina gamla som jag tjatat till mig men inte använt för dom var för stora. Barnskor, finskor, klackskor, stövlar. Storasysters gamla. Mammas gamla. Hon trodde kanske jag en dag skulle ha dom men innerst inne visste hon att dom skulle vara hopplöst omoderna vid den tiden de var min storlek.

Vår gamla trådtelefon. Dit Han ringde om kvällarna när han satt hemma hos sig och ville säga god natt och viska hemligheter och pappa ropade ”telefoooon, sitt inte och prata hela natten” och ”nej nej ge hit” sa jag och så satt vi och pratade tyst med varandra och skrattade och tröstade och förklarade och fnittrade och visste inte att det en dag skulle leda oss hit. Alla samtal mitt i natten medan alla andra låg och sov. Mamma och pappa bara en dörr ifrån.

 Gamla trådtelefonen som jag förlängde sladden på så att jag kunde dra in den i mitt rum och stänga dörren så ingen hörde mina hemligheter och de ärligaste kärleksförklaringarna jag någonsin yttrat.

Jag fick dina gamla skor.

Att gå i dina skor.

Jag gick aldrig i dina skor, jag gick i mina egna och dom tog mig hit.

Skor från tiden jag sprang och hoppade och kastade handbollar och hängde med kompisar och tänkte på jagjagjag hur ser jag ut vad gör jag vad tycker alla andra. Skor som jag vågade i och skor som fick mig att känna mig delaktig. Skor någon sade jag var fin i och skor jag själv tyckte jag var fin i.

Och livets alla skor. Dom finns inte kvar. Några blev söndergådda och fick kastas bort. Några sparades för dom blev inhandlade på en semester i Amsterdam och har ett affektionsvärde. Några mådde man så dåligt i att man aldrig mer ville se dom. 

Några har kanske något barn i Afrika nu för mamma gav bort dom till missionshjälpen.