Lapland-schmackland

Åj nej.
Åj nej.
Jaiks.
Imorgon åker jag till Lappland. Där skall jag åka snowboard. Men. Det finns alltid ett men. Denna gång är men:et att jag inte kan åka snowboard. Och hör och häpna. Det finns ett till men! Jag har höjdskräck. Menmenmen.

Och hej, vad är det för jävla mobbare som har hittat på skidliften? Både ankare och såndärn pluppgrej är helt jävla omöjliga att åka upp med. Varje gång man står i kön knyter det sig i magen och man väntar snällt på sin tur och bakom en växer kön och där står ett gäng otålig hormonstinna 15-åriga snowboardkillar som åkte snowboard innan dom kunde krypa och vill upp upp upp till toppen och sen är det min tur och det går inte men jag får pröva igen. Och igen. Och igen. Och igen. Och SEN. SEN kommer jag upp, 20 meter, tills brädan börjar vingla utav bara faaan och jag ramlar och dras efter för ankarhelvetet fastnar i mina bindningar och jag river ner alla som åker bakom mej och jag är hatad och utskämd och kan inte visa mej vid den hissen något mer. EN HEL härlig vecka av förnedring, gott folk.

En annan sak som är problematisk är att man ju konstant är stressad eller rädd eller i mitt fall panikslagen. När man skall åka hiss, medan man åker hiss, när man kommit upp på toppen och tittar ner och känner den gamla kompisen höjdskräck knacka på, när det börjar gå för hastigt undan och man inte kan stanna, när man ser hur man närmar sig den intet ont anande 5åringen som svischar fram i backen men själv vet man varken hur man skall svänga eller bromsa och framför sig ser man rubrikerna om dödsolyckan vållad av klantig snowboardåkare. Ja. All denna panik fuck med ens mage. Så man går runt med ständig magkatarrmage. Av all stress och ångest. ÅNGEST.
Nej nej. Det skall nog bli helt kul.
Så avslutar jag varje konversation om min stundande Lapplandresa. Hähä.
På finska skulle man kunna kalla det för loppukevennys.

Ajo sen köpte jag en läderjacka idag. Det kommer det kommer. Bild alltså.

Peace